josefinebergdahl

Idag har jag varit på begravning. När jag satt där i kyrkbänken fick jag mig en funderare.. Undra hur människan själv skulle ha velat att begravningen skulle se ut. Skulle hon vela att någon speciell låt spelades eller att en speciell vers lästes? Skulle hon vilja att alla var ledsna och sörjde eller skulle hon vilja att ceremonin skulle vara en hyllning för tiden hon levt på jorden? Ett uttryck jag fick höra idag var "Man ska inte sörja med kläderna". Vilket väldigt många, inklusive jag själv, alltid bär på begravningar. Svart är sorgens färg, den vanligaste färgen i dessa sammanhang. Men då kommer man till frågan igen: Sörja eller hedra? När jag dör, förhoppningsvis långt från nu, vill jag inte ha mycket ledsamhet och sorg. Jag vill att mitt minne ska hyllas, att min tid på jorden ska uppskattas och att man är glad för allt tid jag fått.

Jaha.. vad för vettigt ska man hitta på att skriva nu då? Ibland kan det vara jättesvårt att hitta inspirationen. Jag skulle kunna skriva och berätta hur hela min dag sett ut, men vem bryr sig om det egentligen? Vem vill höra detaljerat om vad jag åt till middag eller hur många låtar vi sjöng på kören? Men, och andra sidan är det kanske inte så himla kul att alltid läsa långa inlägg om funderingar och spekulationer heller.
-Så vad ska man egentligen skriva om?

Man kanske måste mötas på mitten helt enkelt. Att varva inläggen, att ibland skriva om dagen men ibland också om funderingar. Man får helt enkelt skriva om det man känner för, ibland måste man bara skriva av sig. Det spelar ingen roll ifall ingen läser, faktiskt inte. Bara man har ett ställe där man får säga vad man vill och hur man vill, ett ställe där det inte finns någon som kan säga åt en att vissa saker måste bort. Om man är en människa som måste få utlopp för sina känslor är skrivandet jättebra, det blir som en slags bearbetning. Man känner sig mycket lättare inombords efteråt.

Jag känner att jag har hittat vad jag vill med bloggandet. Jag vill ibland berätta om min dag, men ännu mer vill jag skriva av mig. Jag vill reda ut alla tankar som snurrar i huvudet.
Och jag tror att det här är början på något bra.

Hur kan det komma sig att man alltid ska försöka överträffa varandra? Om den ena har gjort något bra ska den andra göra lika bra, eller helst något storslaget. Vi människor är beroende av att försöka ställa oss in hos andra. Att vara bättre, att vara felfri. Vi är rädda att visa och erkänna våra brister. Istället för att vara den man är så är man någon annan, i hopp om att man då ska vara en bättre människa. Men hur bra mår man om man alltid ska spela någon annan? Vissa går så långt att dem glömmer bort sig själv längst vägen.. Varför kan man inte bara vara sig själv? Är man rädd för att man inte ska accepteras av samhället om man inte är "idealet"? Människor sminkar sig för att se mer vackra ut, människor köper den snyggaste bilen bara för att imponera. Strävan efter perfektion är stor och tyvärr oundviklig. Stressen och paniken för att hinna städa innan gästerna kommer, uppstår inte för att man trivs med sig själv och hur man har det, utan man är rädd för vad andra ska tycka. Men det roliga i det hela är att människor som är bra för en bryr sig inte hur man ser ut eller hur mycket man har hunnit stäsa innan dem kommer. Riktiga vänner behöver man inte göra sig till för, utan man kan vara exakt som man är och ändå bli älskad.

Nu är elitserien igång på allvar, så himla härligt!! Och när hockeyn har börjat är det inte länge kvar till vintern och snön. Det är faktiskt första gången jag längtar till kylan.

Att bara ta skotern och åka iväg, att känna frihet, DET är helt underbart.

Så nu är det alltså dags.. Min lillasyster har tjatat på mig länge, men hon är utan vetskap om att jag har tagit klivet ut.  Jag vet inte om bloggandet är något för mig, men jag ger det en chans. Frågan är väl vad man ska skriva om? Men man tar det väl som det kommer.. Svenska har väl aldrig varit något för mig, förmågan att kunna binda ihop bokstäver till underbart vackra meningar hade jag gärna haft. MEN jag ska göra mitt bästa.